Elisabeth Beronia

Elisabeth Matsdotter Beronia (1630-1721)

Elisabeth var en av Sveriges första kvinnliga postmästare 1670. Titeln hade hon fått av kungen efter sin mans död. I flera år bodde hon i korsningen Storgatan/ Trädgårdsgatan (nuvarande Kallings guldsmed) själv med sina sju barn där hon drev posthanteringen. Hon gifte om sig med Jonas Lind och sista åren drev de postkontoret tillsammans fram till år 1701.

29 maj 1721 Härnösand

91 åriga Elisabet sitter utanför sitt hus och tittar ut över den öde staden. Hon är ensam så när som på några sjuka och gamla som ligger kvar i sina stugor. Hon väntar och väntar. Hennes väntan är olidlig, hon vet exakt vad som ska ske. Hon vet att hon kommer att vara död inom ett par dagar och att det inte kommer att bli lätt. Hon funderar förmodligen över sitt liv och vad som skett de sista 50 åren. Hon har genomlevt så mycket elände. Häxprocessen och fogden Ingelsson som gärna hade gjort vad som helst för att Elisabeth skulle försvinna från sin position som postmästare. De andra idioterna som styrde staden var inte bättre. Hon hade sett maktmissbruk, det ena värre än den andra. Hon minns säkert några gladare dagar då kungen tog ifrån männen i Härnösand makten men lyckan var kortvarig. 1710 brände några fulla bönder ner staden för att de glömt ett ljus tänt. Större delen av staden brann ner. Bönderna försökte bikta sig men tre av dem blev avrättade.

Hon tänkte säkert också på vad som hänt om prästerna i staden hade lyssnat på pojken Johan Ivarsson på gymnasiet sju år tidigare. Johan hade fått en uppenbarelse av en vit skogsduva som satt bredvid honom. Fågeln förmedlade till Johan att han skulle gå till prästen och berätta att om inte högfärden och svordomarna i staden upphörde skulle staden brinna eller förstöras av fienden. Johan blev rädd av synen och ville hem. Han började gå hem mot Boteå men när han kom till Murberget blev det för mörkt. Han vände in till staden igen. På natten var det månljust och Johan vaknade av att han ser fågeln igen som säger att han ska lämna staden.

Johan berättade för prästen om vad han upplevt och skriver hem till Boteå att de ska hämta honom. Hans bror tänkte direkt åka och hämta honom men hittar på morgonen sin häst död i stallet. Prästen Laurentius Staaff som också var lärare på gymnasiet trodde inte ett ögonblick på vad Johan sa och avfärdade det med att han sett ”hin håle” själv. Tyvärr besannades uppenbarelsen Johan sett med råge.

Elisabet tänker tillbaka på andra gången staden brann ner fyra år senare. De hade inte hunnit bygga upp staden igen innan det var dags igen. Andra gången Härnösand brinner ner är 1714. Det började brinna först i ett vedförråd i Norrstaden där sex gårdar brann ner. Sedan brann det hos borgmästaren och dagen efter brann gymnasiet, prästgården och 25 gårdar ner. Hon minns att det var total hysteri i staden för Härnösandsborna visste att ryssarna höll på med mordbränder utefter Norrlandskusten. Det var fem pojkar inblandade på gymnasiet som låg bakom bränderna. Det blev lynchstämning i staden. Grabbarna skulle brännas levande. Två friades av hovrätten. Tack och lov lindrades domarna och bara en av grabbarna, Jonas Westman, 14 år, som var huvudman, avrättas. Motivet sades vara att de var less på skolan, hungriga och ville hem. Elisabeth minns att 14-årige Mårten Frank fick stå tre dagar vid en skampåle på torget, efter det fick han spöstraff och fängelse.

Sedan dessa förbannade ryssar. Sverige hade drabbat samman med ryssarna i Finland. Svenskarna besegrades och måste utrymma Finland och det var början på ryssarnas vrede som senare drabbade hela norrlandskusten. Sju år senare var det Härnösands tur…

Elisabeth sitter nu och väntar på att de ska komma. Resten av befolkningen i Härnösand visste att de var totalt försvarslösa. Det som räddade dem var att de i tid hann lämna staden. De flydde hals över huvud inåt landet till Viksjö/Stigsjö eller bara rakt in i skogen. De svaga och sjuka var tvungna att lämnas åt sitt öde.

Ryssarnas båtar hade redan börjat synas ett par dagar tidigare nere i Häggdånger men nu den 29 maj 1721 fylldes södra sundet av gallärbåtar, 33 större och 49 mindre, som roddes eller riggades med segel. Besättningen var ca 6-8000 man. De spred inte ut sig längs med kusten utan kom i enorma mängder och lamslog varje plats. Det gick säkert minst 10 ryssar på varje Härnösandsbo. Elisabeth satt tålmodigt och väntade på sin post. Hon var trött och orkade inte fly, hon satt bara och väntade. Hon tänker på lilla 10 åriga Catharina som hade vädjat till henne att följa med. Den lilla flickan hade gråtit så mycket när man slitit henne ur Elisabeths famn. Hon hade sett upp till Elisabeth och drömde om att få bli postmästare. Den arma flickan visste inte vad hon bad om men Elisabeth hade sagt till henne att aldrig sluta drömma.

I ett dygn hade hon väntat på ryssarna. Nu hör hon ljudet av deras båtar och deras upphetsade rop, hästarnas gnäggande och doften av rök. Elisabeth blundar, knäpper sina händer och hoppas att allt snart ska vara över.

Ryssarna tände på hela Härnösand. Dagen efter deras ankomst fanns bara hospitalet och rysstugan kvar, broarna brändes så att staden inte skulle ha förbindelser med fastlandet. När Härnösand bara var en askhög drog ryssarna in på fastlandet och hemsökte by efter by. Ryssarna gick hårt åt Elisabeth. De dödade henne inte men skadade henne så svårt att hon dog några dagar senare, hon var fortfarande vid liv när de första Härnösandsborna återvände för att titta på förödelsen men i ett ”erbarmligt tillstånd under bar himmeln”.

Bild: Takkronan i kyrkan

Ryssarnas syfte var inte att döda, utan att förödmjuka, skrämma och skövla men vad hjälper det om man är gammal. En av deras specialiteter var att klippa fingrarna av folk och dra dem efter hästar. Elisabeth begravdes i det som var kvar av kyrkan “et swårt förbrändt gudzhuus” den 4 juni 1721, sex dagar efter ryssarnas ankomst.

I dessa trakter brändes sammanlagt 700 gårdar ner vilket innebar hälften av allt som fanns i bostadsväg. Ryssarna drog vidare drygt en vecka efter sin ankomst upp mot Hornön och Lunde. Den 6 juni 1721 drog de vidare mot Nordmaling. Freden slöts i Nystad 30 augusti samma år.

För Härnösandsborna var det här ett dråpslag och man kunde inte gå tillbaka förrän ett år senare för att ta itu med att bygga upp staden. Ett av föremålen man hann rädda innan man lämnade staden var kyrkkronan som man hade vältrat ner i en öppen grav, den finns kvar och hänger nu inne i Härnösands domkyrka.